Michael Joseph, ett rum fullt av djur och fotografierna bakom Beggars Banquet
Föreställ dig att försöka fotografera The Rolling Stones.
Lägg nu till en get.
Ett får.
En katt.
Tre hundar.
En sötadling.
Stuffed animals.
Flera flaskor claret.
Och ge dig själv två timmar.
Det var mer eller mindre den situation fotografen Michael Joseph befann sig i den 7 juni 1968, när The Rolling Stones anlände till Sarum Chase i Hampstead för vad som skulle bli en av de mest extraordinära fotograferingssessionerna i hans karriär.
Fotografierna var avsedda för deras nya album.
Beggars Banquet.
Välkommen till banketten
Sarum Chase var inget vanligt hus.
Den stora ny-Tudor-mansionen i Hampstead hade en gång tillhört målaren Frank O. Salisbury, och dess dramatiska interiörer kändes redan mer som en filmkuliss än ett hem i London.
Stylisten Jackie Crier förvandlade rummet ytterligare.
När Mick Jagger, Keith Richards, Brian Jones, Charlie Watts och Bill Wyman anlände fann de en utsmyckad bankett väntande på dem.
Bandet var klädda i en blandning av trasiga historiska dräkter, någonstans mellan Dickens, Commedia dell’Arte och London i slutet av 1960-talet.
Runt bordet fanns mat, vin, stuffed animals och en liten samling mycket levande djur.
Michael Joseph väntade med en storformatskamera från Sinar.
Och en megafon.
Hur styr man The Rolling Stones och sex djur?
Joseph hade bara omkring två timmar för första dagens fotografering.
Att arbeta med en storformatskamera innebar att det inte var en fråga om att avlossa hundratals bilder och hoppas att något skulle fungera.
Varje fotografi krävde förberedelser.
Och sedan fanns det djuren.
Tack och lov hade Michael nyligen fotograferat en grupp hundar för en reklamkampanj och upptäckt en användbar teknik.
Ljud.
Han började göra konstiga ljud genom en megafon för att få djuren att titta åt rätt håll.
Det fungerade.
Enligt Michael:
”Turen var att Stones också uppförde sig på samma sätt!”
Resultatet syns i fotografierna.
Bandet ser inte stela eller överdrivet styrda ut. De äter, dricker, skrattar, leker med djuren och beter sig generellt som om någon verkligen hade bjudit in The Rolling Stones till världens märkligaste middagsbjudning.
Mick och kycklingen
Vissa av de bästa fotografierna från dagen togs utanför den formella gruppuppställningen.
Mick Jagger håller en kyckling.
Keith Richards sitter med en mops.
Bandet trängs mot Michaels kamera.
Djur vandrar genom bildrutan.
Hela sessionen känns vackert okontrollerad.
Men bakom det uppenbara kaoset fanns en fotograf som visste exakt vad han gjorde.
Joseph använde en storformatskamera, avancerad belysning och noggrant konstruerade kompositioner. Han tillät helt enkelt tillräckligt med oordning i scenen för att bilderna skulle kännas levande.
Resultatet skiljer sig mycket från ett konventionellt bandporträtt.
Det är teatraliskt.
Roligt.
Något dekadent.
Och utan tvekan The Rolling Stones.
Sedan kom Mick Jagger in i bilden
Nästa dag reste gruppen till Swarkestone Hall Pavilion i Derbyshire för den andra delen av fotograferingen.
Efteråt visade Michael Mick Jagger ett högkontrastigt svartvitt tryck som han hade gjort över natten från bankettscenen.
Jagger älskade bilden.
Men det fanns ett problem.
Han tyckte att svartvitt var tråkigt.
Så han tog fotografiet.
Det som hände härnäst skrämde fotografen.
Mick Jagger färglade det för hand.
Starka färger.
Mycket starka färger.
Michael minns senare sin reaktion när han såg vad Mick hade gjort med hans noggrant framtagna fotografi.
Men Jaggers version överlevde.
Och det var det handfärglade fotografiet som till slut kom med i albumets gatefold.
Ibland får kunden verkligen sista ordet.
Omslaget som inte blev det
Den ursprungliga idén var att Michael Josephs fotografier skulle spela en central roll i albumets omslagskonst.
Men Beggars Banquet fick ett annat problem.
The Rolling Stones ville att framsidan skulle visa en graffiti-täckt toalettvägg.
Deras skivbolag vägrade.
Oenigheten försenade omslagskonsten och varken toalettfotografiet eller Josephs bankettbild blev det ursprungliga omslaget.
När albumet slutligen släpptes i december 1968 var omslaget nästan absurt enkelt.
Vitt.
Typografi.
Designad som en formell inbjudan:
Rolling Stones Beggars Banquet. RSVP.
Inuti fanns dock Michael Josephs underbart kaotiska bankett.
Komplett med Mick Jaggers handfärgning.
Det avvisade toalettomslaget skulle till slut dyka upp på senare återutgåvor.
Ett band på gränsen till förändring
Det finns en annan anledning till att fotografierna känns viktiga idag.
De togs under en avgörande tid för The Rolling Stones.
Bara tre dagar före den första fotograferingen hade bandet börjat spela in Sympathy for the Devil på Olympic Sound Studios.
Beggars Banquet skulle markera en ny period i deras musik och innehålla låtar som Street Fighting Man och Sympathy for the Devil.
Och fotografierna fångar också den ursprungliga femmannaformationen nära dess slut.
Mindre än ett år senare skulle Brian Jones lämna bandet.
Han dog i juli 1969.
Sedda idag har fotografierna en märklig blandning av firande och efterklokhet.
Alla är unga.
Vinet flödar.
Djuren sköter sig inte.
Stones ser ut som om festen skulle kunna fortsätta för evigt.
Men det skulle den inte.
Fotografier som undkom albumet
I många år kände de flesta bara till en liten del av Michael Josephs Beggars Banquet-fotografering.
Den större serien avslöjar mycket mer.
Kontaktarkerna och de bevarade fotografierna visar ett band som var tillräckligt avslappnat för att leka med situationens absurditet. De visar också hur mycket arbete som lades ner på att skapa bilder som ser nästan oavsiktliga ut.
Idag har fotografier som The Banquet, Mick & Chick, Stones Into Camera och andra bilder från sessionerna blivit begränsade upplagor av konstverk i egen rätt.
De behöver inte längre albumet.
De har sin egen historia.
Middagen serveras
Kanske är det det som gör sessionen så minnesvärd.
The Rolling Stones var redan kända.
Michael Joseph hade lätt kunnat göra ett coolt, seriöst fotografi av ett farligt rockband.
Istället gav han dem dräkter, vin, ett bankettbord, en get och en megafon.
Och på något sätt fungerade det.
Mer än femtio år senare känns fotografierna fortfarande oordningsamma, teatraliska och helt levande.
Precis som ett fotografi av The Rolling Stones förmodligen borde vara.
[xo-gallery id='7']
