Albert Watson, Graceland och Elvis Presleys guldlamédräkt
År 1991 fick Albert Watson en ovanlig uppdrag av Rolling Stone.
Tidskriften förberedde sitt 25-årsjubileum, Heroes of Rock and Roll, och Watson var en av de fotografer som fick i uppdrag att skapa nytt material till det. Bland hans motiv fanns Mick Jagger, Chuck Berry och B.B. King.
Men det fanns ett annat uppdrag.
Graceland.
Elvis Presley hade varit död i över ett decennium, men Watson fick enastående tillgång till hans hem i Memphis och fyra dagar på sig att fotografera det han lämnat efter sig.
Ingen Elvis.
Ingen modell.
Bara föremålen som omringat en av världens mest kända män.
Och bland dem fanns en gulddräkt som hängde på en enkel träklädhake.
Den skulle bli omslaget.
Fyra dagar i Graceland
Watson har beskrivit hur han tillbringade dagar med att helt enkelt gå runt i Graceland, öppna skåp och lådor och bestämma sig för vad som intresserade honom.
Han fotograferade Elvis kam.
En monogrammerad näsduk från hans nattduksbord.
Hans telefon.
Kläder.
Personliga tillhörigheter som, utan Elvis själv, kanske hade framstått som helt vanliga.
Men det var precis det som intresserade Watson.
En kam är bara en kam.
En telefon är bara en telefon.
En dräkt på en klädhake är bara en dräkt på en klädhake.
Tills du vet vem den tillhörde.
Detta skifte i betydelse blev centralt för fotografierna han tog i Graceland.
Personen är frånvarande, men ändå på något sätt närvarande överallt.
Dräkten
Elvis berömda guldlamédräkt tillverkades 1957 av Hollywood-skräddaren Nudie Cohn på uppdrag av Elvis manager, Colonel Tom Parker.
Det var ingen blygsam outfit.
Den kompletta ensemblen bestod av en guldjacka, byxor, skor, slips och bälte och kostade 2 500 dollar, en betydande summa vid den tiden.
Elvis bar hela dräkten under endast ett fåtal framträdanden 1957. Byxorna visade sig vara opraktiska för hans berömda energiska rörelser på scenen och den metalliska finishen var känslig för slitage, så han började allt oftare uppträda i guldjackan med mörkare byxor istället.
Men då hade bilden redan gjort sitt jobb.
Elvis i guld hade blivit en del av mytologin.
En version av stilen dök upp på omslaget till hans album från 1959 50,000,000 Elvis Fans Can’t Be Wrong: Elvis’ Gold Records, Volume 2, en bild som i sig skulle bli ett av epokens mest igenkännbara albumomslag.
Mer än trettio år senare mötte Albert Watson dräkten i Graceland.
Han gjorde något anmärkningsvärt enkelt.
Han fotograferade den exakt som ett föremål.
Ingen Elvis-impersonator.
Ingen återskapad scen.
Ingen utsmyckad miljö.
Bara dräkten.
Kan ett fotografi av en dräkt vara ett porträtt?
Watson har många gånger talat om föremålens betydelse i hans fotografi.
För honom är den tekniska akten att fotografera en jacka som hänger på en klädhake inte särskilt svår.
Det är betydelsen som spelar roll.
När vi tittar på detta fotografi ser vi inte egentligen ett plagg.
Vi ser Elvis.
Vi föreställer oss rörelsen, framträdandena, de skrikande publikerna och den extraordinära förvandlingen av en ung man från Tupelo till en av 1900-talets mest igenkännbara gestalter.
Och ändå finns han ingenstans i fotografiet.
På det sättet blir bilden ett porträtt utan en person.
Kanske ett ännu kraftfullare, eftersom vi lämnas att själva fylla i den saknade gestalten.
Mick Jagger, Chuck Berry, B.B. King… och en dräkt
Graceland-fotografierna var en del av ett mycket större jubileumsprojekt för Rolling Stone.
Watson fotograferade några av rockhistoriens mest definierande gestalter, däribland Mick Jagger, Chuck Berry och B.B. King.
Det fanns gott om kända ansikten tillgängliga för omslaget.
Istället valde Rolling Stone Elvis Presleys tomma guldjacka.
Det beslutet säger något om styrkan i Watsons fotografi.
Bland porträtt av levande legender räckte en tom klädesplagg.
Bilden blev omslaget till Rolling Stones 25-årsjubileumsspecial 1992.
Elvis hade varit borta i femton år.
Han fyllde fortfarande ramen.
Fotografen som ser bortom ansiktet
Albert Watson är, naturligtvis, känd för att fotografera människor.
Alfred Hitchcock som håller en gås.
Mick Jagger förvandlad till en leopard.
Kate Moss.
David Bowie.
Steve Jobs.
Men några av hans mest fängslande fotografier är inte porträtt i konventionell mening alls.
Genom hela sin karriär har Watson fotograferat föremål, landskap, detaljer och fragment med samma intensitet som han tillför ett mänskligt ansikte.
Graceland-serien är ett särskilt bra exempel.
Istället för att försöka återskapa Elvis fotograferade Watson bevisen på honom.
Kamen som rört hans hår.
Telefonen bredvid hans säng.
Kläderna som blivit en del av hans offentliga image.
Och guldjackan som en gång innehöll mannen själv.
Kungen, utan kungen
Det finns något märkligt rörande med att se dräkten tom.
På Elvis var den teater.
På klädhaken blir den historia.
Den extravaganta stilen finns kvar. Strassarna, det guldiga tyget och den överdrivna skräddarsömmen har inte förlorat något av sin visuella inverkan.
Men utan kroppen inuti blir fotografiet tystare.
Det är inte längre en bild av ett framträdande.
Det är en bild av det som återstår.
Och kanske är det därför, ur ett jubileumsslag med några av rockens största namn, att det var denna bild som till slut hamnade på omslaget.
Albert Watson fotograferade Elvis Presley utan att någonsin ha Elvis framför sin kamera.
Han behövde bara dräkten.
