Brian Duffy, David Bowie och skapandet av Aladdin Sane
Det finns omslag som hör till en skiva.
Och sedan finns det bilder som blir en del av populärkulturen.
Brian Duffys porträtt av David Bowie för Aladdin Sane är en av dem.
Bowie har slutna ögon. Hans hud är nästan omöjligt blek. En röd och blå blixt skär över hans ansikte och en märklig silverfärgad droppe vilar på hans nyckelben.
Idag är bilden så tätt förknippad med Bowie att det är svårt att föreställa sig en tid innan den existerade.
Men i början av 1973 var den helt enkelt resultatet av ett uppdrag från Bowies manager Tony Defries.
Han ville att det nya albumet skulle se dyrt ut.
Mycket dyrt.
Gör det dyrt
Vid den tiden var David Bowie på väg att bli en stor internationell stjärna.
The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars hade förvandlat hans karriär, och nästa album behövde en bild med ännu större genomslag.
Enligt Duffy Archive ville Defries medvetet ha ett albumomslag som skulle vara kostsamt att producera, delvis för att tvinga RCA Records att investera kraftigt i Bowie och behandla releasen därefter.
Brian Duffy förstod uppdraget.
Istället för att helt enkelt fotografera Ziggy Stardust-karaktären igen skapade Duffy och Bowie något renare, märkligare och mer grafiskt.
Den slutgiltiga bilden trycktes med färgöverföringsteknik, en av de dyraste och mest avancerade färgtrycksteknikerna som fanns tillgängliga vid den tiden.
Allt med den var utformat för att sticka ut.
Varifrån kom blixten?
Blixten har blivit en av de mest igenkännbara symbolerna i musikhistorien.
Men dess skapande var förvånansvärt praktiskt.
Duffy utvecklade den grafiska formen, medan den franske sminkaren Pierre Laroche applicerade den röda och blå designen på Bowies ansikte.
En berättelse från Duffy Archive återger att formen var inspirerad av en liten blixtliknande logotyp som Duffy såg på en Panasonic-apparat i studion. Bowie själv hade också varit intresserad av blixtsymbolen som användes på Elvis Presleys kända ”TCB”-smycken.
Olika referenser kom samman och blev i studion något helt nytt.
En symbol som till slut skulle bli nästan synonym med David Bowie själv.
Och sedan fanns det den mystiska droppen
Fotografiet slutade inte när Bowie lämnade studion.
Duffy arbetade nära med airbrush-konstnären Philip Castle, känd för sin mycket polerade, futuristiska illustrationsstil.
Under Duffys ledning lade Castle till den märkliga vätskeliknande formen på Bowies nyckelben.
Det är en liten detalj.
Men ta bort den och bilden förändras helt.
Droppen får Bowie att se mindre mänsklig ut, nästan som om den perfekt konstruerade ytan har börjat smälta.
Resultatet hamnar någonstans mellan fotografi, illustration, modebild och science fiction.
Vilket, så klart, var väldigt Bowie.
Ögonen slutna. Ögonen öppna.
Duffy tog flera fotografier under sessionen.
Bilden som valdes för albumet visar Bowie med slutna ögon och blev den version som blev känd över hela världen.
Men ett annat negativ överlevde.
Samma position.
Samma blixt.
Bowies ögon är öppna.
I årtionden förblev det fotografiet till stor del osynligt.
Mer än trettio år senare återupptäckte Duffy Archive det bland det material som överlevde från sessionen. År 2013 valde Victoria and Albert Museum porträttet med öppna ögon som huvudbild för sin stora utställning David Bowie Is.
Utställningen fortsatte sedan att turnera internationellt och lockade mer än två miljoner besökare.
För en ny generation blev det bortvalda fotografiet nästan lika igenkännbart som originalet.
Så igenkännbart, faktiskt, att många nu förväxlar det med det faktiska Aladdin Sane-omslaget.
Ett fotografi större än albumet
Albumet släpptes i april 1973 och blev Bowies kommersiellt mest framgångsrika skiva fram till dess.
Men fotografiet fick ett eget liv.
Blixten har kopierats, målats, tryckts, tatuerats och återskapats oändligt många gånger. Efter Bowies död 2016 dök den upp överallt och blev en visuell förkortning för artisten och de många identiteter han skapade under sin karriär.
Bilden har ofta kallats ”popens Mona Lisa.”
Det är en extraordinär beskrivning för ett fotografi som ursprungligen gjordes för att sälja en skiva.
Men kanske passar den.
För även de som inte kunde namnge varje låt på Aladdin Sane känner igen ansiktet.
Duffy och Bowie
Sessionen var inte ett isolerat samarbete.
Duffy fotograferade Bowie vid fem tillfällen och skapade senare bildmaterial för Lodger 1979 och Scary Monsters (and Super Creeps) 1980.
Tillsammans skapade de några av de mest definierande bilderna i Bowies karriär.
Duffy själv var en av de fotografer som förvandlade brittisk modefotografering under 1960-talet, tillsammans med David Bailey och Terence Donovan.
Sedan, förvånansvärt, lämnade han stillfotografin 1979.
Han brände till och med en stor del av sitt negativarkiv.
Mycket av det som finns kvar idag existerar för att negativ och kontaktark senare återfanns i tidningar, dagstidningar och andra arkiv.
Det får fotografierna från Bowie-sessionerna att kännas ännu mer betydelsefulla.
Mer än femtio år senare
I november 2025 såldes ett originaltryck med färgöverföring av Aladdin Sane-omslaget på Bonhams och satte ett nytt världsrekord för albumomslagskonst.
Mer än ett halvt sekel efter att slutaren löstes ut hade fotografiet rört sig långt bortom sitt ursprungliga syfte.
Det var inte längre bara ett albumomslag.
Det hade blivit ett stycke fotohistoria.
Ett ansikte.
En blixt.
Och en bild som hjälpte till att definiera David Bowie för evigt.
[xo-gallery id='4']
