Saori på flytvågens vinge, Dominikanska republiken, 2010
Vid en första anblick ser Rodney Smiths fotografi av en kvinna som står på flytvågens yttersta kant omöjligt ut.
Den oklanderligt vackra klänningen. Det spegelblanka vattnet. Den lilla gestalten som balanserar högt ovanför det. Allt är så perfekt placerat att den uppenbara antagelsen är att fotografiet måste ha konstruerats i efterhand.
Det var det inte.
Kvinnan är modellen Saori Yamamoto. Hon stod verkligen där, på flytvågens yttersta spets i Dominikanska republiken år 2010.
För Rodney Smith var den distinktionen av enorm betydelse.
Hon stod verkligen där
Några år efter att han tagit fotografiet blev Rodney medveten om att människor ifrågade om hans bilder hade manipulerats digitalt.
Han svarade direkt på just detta fotografi.
”Låt mig försäkra alla som tvivlar på dess äkthet om att hon verkligen var där, stående på flytvågens yttersta spets.”
För många fotografer hade det kanske bara varit en förtydligande om teknik.
För Rodney öppnade det upp för en mycket större fråga.
Vad är ett fotografi?
Och hur mycket av dess magi bör ske när slutaren trycks, snarare än i efterhand?
Rodney hade byggt en karriär genom att skapa fotografier som ofta verkade tillhöra någonstans mellan verkligheten och en dröm. Män som svävar över landskap. Kvinnor som balanserar på osannolika platser. Gestalter som försvinner in i arkitekturen. Människor som interagerar med hattar, paraplyer, flygplan och träd på sätt som känns nästan surrealistiska.
Men det märkliga med Rodney Smiths värld var att så mycket av den var helt verklig.
Han arbetade med film, plats, komposition och tillgängligt ljus. Istället för att bygga omöjliga världar digitalt försökte han hitta sätt att få den verkliga världen att kortvarigt bli omöjlig.
Magi skedde framför kameran
Rodney var inte intresserad av att fotografiet skulle bli illustration.
Han älskade det faktum att ett fotografi var kopplat till en viss plats och ett visst ögonblick.
Som han skrev:
”Fotografi är en glädjefull bekräftelse av världen så som den ges till oss i det givna ögonblicket.”
Den meningen förklarar mycket om hans arbete.
Hans fotografier kan vara minutiöst komponerade, men de känns sällan stela. Det finns humor i dem. Slump. Rörelse. Ibland till och med lite fara.
Perfektionen skapas inte i efterhand.
Den kommer av att vänta tills alla delar kortvarigt faller på plats.
Den rätta platsen.
Det rätta ljuset.
Den rätta personen.
Och sedan, till sist, det rätta ögonblicket.
Verkligheten, gjord lite otrolig
Smiths fotografier har ofta jämförts med René Magrittes målningar, och kopplingen är lätt att förstå.
Båda skapar världar som ser bekanta ut tills något är lite fel.
En man befinner sig på en plats där en man inte borde vara.
Skalan känns märklig.
En perfekt klädd gestalt dyker upp i ett landskap där ingen perfekt klädd gestalt borde vara.
Och ändå var Rodneys tillvägagångssätt i grunden fotografiskt.
Han förklarade en gång att han först skulle hitta platsen. Allt annat följde därifrån.
Den processen är viktig när man betraktar Saori på flytvågens vinge.
Flygplanet var inte infört senare.
Det var inte heller Saori.
Landskapet existerade.
Ljuset existerade.
Den extraordinära balansen mellan alla dessa element existerade, om än bara för ett kort ögonblick.
Rodney såg det helt enkelt.
Varför fotografiet fortfarande får oss att titta två gånger
Det finns något underbart motsägelsefullt med bilden.
Saori ser helt samlad ut, medan hennes position är allt annat än det.
Fotografiet känns fridfullt, men det finns en uppenbar känsla av risk.
Det ser minutiöst kontrollerat och samtidigt lite absurt ut.
Den kombinationen var en av Rodney Smiths stora styrkor.
Hans arbete kan vara elegant utan att vara allvarligt, surrealistiskt utan att bli konstlat och vackert komponerat utan att förlora sin lekfullhet.
Och kanske är det därför hans fotografier fortfarande får människor att stanna upp.
Du tittar en gång för att bilden är vacker.
Sedan tittar du igen för att något inte riktigt hänger ihop.
Och när du får veta att scenen verkligen ägde rum, blir det ännu bättre.
En värld som verkligen existerade
Rodney Smith dog 2016, men hans fotografier har fortsatt att nå en alltmer internationell publik. Hans verk finns i stora museikollektioner och fortsätter att visas över hela världen.
Kanske är en del av deras tilltalande idag just att de tillhör ett annat sätt att fotografera.
I en tid då nästan vilken bild som helst kan skapas, förändras eller genereras, påminner Rodneys bilder oss om hur extraordinär verkligheten kan vara när någon vet hur man tittar på den.
Han behövde inte uppfinna Saori stående på flytvågens vinge.
Han behövde bara placera henne där.
Och vara redo med sin kamera.
