Faye Dunaway, Terry O’Neill och ett av Hollywoods mest kända fotografier
Det är tidig morgon den 29 mars 1977.
Galan hade ägt rum bara några timmar tidigare. Faye Dunaway har precis vunnit en Oscar för bästa kvinnliga skådespelare för sin roll i Network, och medan större delen av Hollywood förmodligen fortfarande sover sitter hon ensam vid poolen på The Beverly Hills Hotel.
Vid hennes fötter ligger morgontidningarna, som redan bär nyheten om hennes seger. Ett frukostfat står bredvid henne. På bordet ligger oscarn till synes nästan nonchalant.
Och bakom kameran står Terry O’Neill.
Fotografiet de skapade den morgonen skulle bli en av Hollywoods mest ikoniska bilder. Nästan femtio år senare har det inte förlorat något av sin kraft. I dokumentären FAYE från 2024 visas bilden redan i början och beskrivs som ”det mest kända fotografiet i Hollywoods historia.”
Det är lätt att förstå varför.
Det finns glamour, så klart. The Beverly Hills Hotel, sidenkimmonon, poolen, oscarn. Men det finns också något annat i fotografiet. Faye firar inte. Hon tittar bort, någonstans mellan utmattning, vantro och eftertanke.
Festen är över.
Nu kommer morgonen efter.
Terry hade planerat det redan innan hon vann
Terry O’Neill hade träffat Faye några veckor tidigare och de två hade snabbt blivit vänner. Hon ansågs redan vara en av favorterna att vinna en Oscar för Network, och Terry hade blivit ombedd att fotografera vinnaren.
Men han var inte intresserad av att ta det fotografi som alla andra skulle ta.
Som Terry senare minnes:
”Jag ville inte ta det förväntade fotografiet; det med skådespelaren som håller i statyetten, bara ögonblick efteråt, med ett förstummat uttryck. Jag ville fånga något annat.”
Så han gav Faye ett förslag.
Om hon vann skulle hon träffa honom vid poolen på The Beverly Hills Hotel direkt nästa morgon.
På något sätt gick hon med på det.
Och hon vann.
Efter bara några timmars sömn kom Faye till hotellet i gryningen. Terry övertalade personalen att ge dem tillgång till poolen innan de andra gästerna dök upp. Han samlade ihop morgontidningarna och spred ut dem runt hennes fötter, med rubrikerna som berättade vad som hade hänt bara några timmar tidigare.
Faye placerade oscarn på bordet.
Terry började fotografera.
Det han ville fånga var inte segerns ögonblick, utan vad som kom efteråt.
”Jag ville alltid fånga hur det kändes nästa dag.”
Han ville fånga ögonblicket när allt äntligen sjönk in. När en skådespelare vaknade och insåg att något grundläggande hade förändrats över en natt. Rollerna, pengarna, förväntningarna, uppmärksamheten. Livet före oscarn och livet efter.
Eller, som Terry uttryckte det:
”Det här är det ögonblicket av insikt.”
Men det fanns inte bara ett fotografi
Idag känner vi till The Morning After som en enda ikonisk bild. Men Terry tog inte bara ett fotografi och gick.
Det fanns en hel serie.
Och det är här historien blir ännu mer intressant.
Terry sa senare:
”De andra fotografierna är lika intressanta.”
Under sessionen bad han Faye att röra sig runt bordet. Hon reste sig upp. Hon lutade sig tillbaka i stolen. Terry vidgade ramen för att inkludera palmerna och mer av miljön vid poolen. Vid ett tillfälle bytte hon sig ur sidenkimmonon och i en skarp vit kostym.
Bild för bild förändras stämningen.
På vissa fotografier ser Faye fjärran och nästan förlorad i sina tankar ut. På andra är hon mer avslappnad. Vissa visar mer av den omisskännliga Beverly Hills-miljön. Andra för oss närmare henne.
När de ses tillsammans känns de bortkastade bilderna nästan som en kortfilm från den morgonen.
Det berömda fotografiet kan ha blivit det som gick in i fotografihistorien, men de omgivande bilderna låter oss stanna kvar i det ögonblicket lite längre.
Och det känns särskilt relevant idag.
Den klassiska gemensamt signerade upplagan av The Morning After, signerad av både Terry O’Neill och Faye Dunaway, är slutsåld, medan exemplar signerade för livet har blivit allt svårare att hitta. Men flera av fotografierna Terry tog runt det berömda fotografiet släpptes senare som begränsade upplagor av konsttryck.
Bland dem finns FD010, FD013, FD046 och FD049, som var och en erbjuder en något annorlunda vy av den morgon som gav upphov till ett av Hollywoods mest kända fotografier.
De är inte reproduktioner av det berömda fotografiet, och de är inte heller sämre versioner av det.
De är andra ögonblick från samma historia.
En bild som ständigt hittar en ny publik
Kanske är det mest intressanta med fotografiet på Faye Dunaway hur lite det verkar åldras.
I årtiondena dras kollektionärer som kom ihåg Dunaway från Bonnie and Clyde, Chinatown, Network och de stora filmerna från 1960- och 70-talets Hollywood naturligt till det. För många var hon en av sin generations mest betydelsefulla skådespelare.
Men idag ser vi något annat.
Yngre kunder dras ofta lika mycket till fotografiet, ibland innan de ens känner till hela historien bakom det.
Kanske är det kompositionen. Kanske är det modet. Kanske är det den märkliga blandningen av framgång och ensamhet som känns förvånansvärt samtida.
Eller kanske är det helt enkelt det som händer när ett fotografi blir större än personen, filmen eller till och med ögonblicket det ursprungligen dokumenterade.
De bästa fotografierna har en förmåga att göra det.
De börjar som ett ögonblick i tiden och fortsätter på något sätt att tala till människor som inte var där, som inte minns något av det och som kanske inte ens var födda när slutaren avfyrades.
Nästan femtio år efter att Terry O’Neill träffade Faye Dunaway vid en pool i gryningen tittar vi fortfarande.
Och kanske är det det som är det verkliga måttet på ett ikoniskt fotografi.
[xo-gallery id='2']
